Jag och Isabell var på hans föreläsning på tisdagkväll. Han berättade om sin resa och även om jag inte har samma problem så var det vissa delar jag kände igen mig i. Främst känslan av att ingen kan förstå, ingen förstår min sanning.
Men så fort man faktiskt börjar berätta och prata om det så märker man att det finns dom som förstår, det finns dom som har varit med om precis samma sak. Och man behöver det stödet och den hjälpen för att ta sig igenom det hela, för det är trots allt fortfarande ett väldigt tabubelagt ämne. Man "får" inte vara psykiskt sjuk. Men det är jag, tyvärr.
Man känner vissa dagar att man är tabu, man skäms över sig själv för att man inte mår tillräckligt bra. Att man inte orkar och ibland inte heller vill orka. Så idag skäms jag. Idag är jag tabu och det är min sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!