torsdag, januari 29, 2015

Influensa

Jag åkte på influensan förra veckan. Låg i feber onsdag-fredag. Och dagarna där efter har jag legat orkeslös och knappt kunnat äta något. Jag hade ätit så dåligt under hela veckan att jag trodde jag skulle tuppa av när jag klev upp i början på veckan. En diet på 2 dl yoghurt och 2 dl soppa om dagen är inte den bästa kan jag säga.. Men jag har gått ner typ 2 kilo, så den kanske funkar bra ändå, haha..
Det är inte förrän idag som jag har lyckats äta lite mer ordentligt och inte mått illa av all mat eller tanken på mat. Jag åt min första macka idag, som jag inte har ätit på en hel vecka innan. Kändes som en milstolpe i den här sjukdomen faktiskt. Mat har inte direkt varit det mest aptitliga eller åtråvärda denna vecka. Och när jag väl har ätit så har magen sagt ifrån med krämpor och, vad ska vi säga, kontinuerliga toalettbesök. Ingen hit kan jag säga...

Jag märkte avsevärd skillnad från när jag inte hade feber längre, ångesten kom som på posten. Under tiden jag hade feber hade varken kropp eller huvud tid för ångest, men så fort det "tilläts" av kroppen så knackade den på dörren. Och det var ingen liten weekendväska den hade med sig, ångesten var här för att stanna.
Nu när jag börjar smått må bättre från denna influensa (orkar dock inte mer än att plocka bort en liten hög med tvätt) så kommer ångesten och startar ett freakin rejvparty här inne.

Mina katastroftankar är lite större än vanligt och paniken kommer smygandes närmare. Jag får alltid ångest när jag är sjuk, men varje gång tror jag att det är värre än förra gången, att världen går under, att jag håller på att falla tillbaka till sjukskrivningsperioden och att jag inte klarar av detta. Och varje gång har jag min Robert som är där och försäkrar mig om att jag kan klara detta och har gjort det länge nu, att jag blir bättre hela tiden, att jag nu är en helt annan person jämfört med för ett år sedan. Och jag inser att han har rätt, en rationell del av mitt nu så kaosartat inre kan se det glimta förbi. Det är den glimten som får mig att fortsätta kämpa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!