torsdag, april 28, 2016

Instinkter

Som mamma har jag upptäckt att man får en ny typ av instinkter gällande sitt barn. Man blir beskyddande på ett lite speciellt sätt och det är mycket känslor och hormoner som kretsar runt sitt barn. Bara att låta andra hålla i sin lilla bebis kan vara jätte jobbigt och det var (läs: är) det för mig, framförallt ifrån början. Det var riktigt jobbigt att lämna ifrån mig Lilja till andra och bara vara borta från henne (även om jag bara var några meter bort).

När hon bara var 5 veckor gammal så låg jag inne på sjukhuset en natt (Robert och Lilja fick också sova över), men då var Robert iväg ett par gånger och käkade mat, hämtade grejer m.m. med Lilja så att jag skulle få vila, och det var så fruktansvärt jobbigt. Den separationsångesten var den allra värsta gången och det är inget jag vill uppleva igen.

Man kan ju tycka att det ska vara skönt att få avlastning, slippa bära omkring hela tiden. Och ja, till viss del kan jag tycka det nu. Jag sätter henne i stolen, lägger henne på fällen på golvet om jag ska göra något eller om det värker i ryggen. Men att lämna bort henne är fortfarande lika jobbigt. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig?

Nu har vi dessutom en helt annan kontakt med varandra. Hon ska alltid kolla vart jag är, ropar om jag är borta från henne för länge eller har vänt ryggen till för länge. Hon är i en period just nu där bara mamma och pappa duger. Hon har de senaste gångerna bara grinat när hon varit hos andra och då säger min instinkt att hon inte ska behöva vara det. Hon är helt enkelt otrygg med andra just nu och då ska man respektera det.

Jag har inte alls koll på allting, för jag ringer och skriver till mina systrar och min mamma stup i kvarten med frågor. Men jag vill ändå påstå att jag vet vad som är bäst för henne och hur hon fungerar och om jag säger att det är på ett visst sätt, då är det så!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!