Funderingar kring graviditet och förlossning

Då har vi kommit in i Mars och jag har 5 veckor kvar till BF. Har hittills gått upp 15 kg(!), med Lilja gick jag upp totalt 13.. Så det börjar gå utför. Vet inte riktigt vart allt sitter någonstans. Samlar inte på mig någon vätska vad jag märker av, så jag börjar fundera på om det blir en monster-stor bebis som kommer att titta fram.
Börjar väl lite smått förstå att vi ska ha ett till barn. Men det känns fortfarande så avlägset och långt bort. Som att jag inte ens vore gravid ännu. Det är en väldigt underlig känsla. Jag har lite svårt att greppa att jag ska föda igen om bara ett par veckor, det känns overkligt och skrämmande. Känner att jag inte alls har landat i hela situationen ännu..

Såklart att jag längtar efter vår lilla prinsessa, men det känns även konstigt att gå igenom allt igen. Amning, spädbarnstiden, ingen sömn (inte för att den existerade innan heller!), skrik och nerspydda kläder.. Dessutom rodda en trotsig 2-åring som jag tror kommer att bli väldigt svartsjuk med tanke på hur mammig hon är just nu. Vet inte alls hur jag ska hantera den biten. Allt känns bara så annorlunda, just eftersom att vi redan har Lilja. Har en konstig känsla av att nästa bebis ska ersätta henne, vilket det absolut inte gör. Vi älskar henne och hon kan absolut inte ersättas av någon annan! Kan bara inte just nu se hur man får allt att gå ihop med flera, där man älskar flera lika mycket.

Vet att det bara är tankespöken allting, men det stör mig oerhört. Så jag vill på ett sätt försöka hitta orken att göra saker med bara henne nu, medan vi kan lägga allt fokus på Lilja. Skämma bort henne massor vill jag göra! Men det är inte optimalt det heller. Dock vill jag försöka lägga mer tid på att hitta på saker som att fara på badhuset (vilket vi aldrig har gjort med henne(!), men som vi faktiskt ska göra redan i morgon), åka på leklandet, dra iväg till stan och fika. Lite småsaker som gör att vi kanske skapar ett starkare band nu innan bebis kommer och tar över och är i vägen.

Förlossningen känner jag inte alls att jag har någon koll på.. Jag måste verkligen försöka börja förbereda mig mentalt på det. Lite mer skrämmande denna gång, eftersom att jag vet hur ont och jobbigt det är. Men det är mest omständigheterna kring vägen dit som skrämmer mig en del nu. Vad gör man om det är mitt i natten? Hinner barnvakten (min mamma) hit? Kommer jag veta på samma sätt denna gång att den har startat? Så mycket funderingar och frågor, utan svar..

Någon som kan ge mig alla svar?